Han hade väntat länge. I nästan över en timme på den mörka gångvägen.

Han började frysa och drog munkjackans huva över huvudet. Decemberkvällen var stjärnklar och kall.

Kylan bet i fingertopparna. Han blåste i händerna, stampade fram och tillbaka över den hårda snön i hopp om att få tillbaka värmen. Men han tänkte inte ge upp. Han skulle inte lämna fören han fått en liten skymt av henne. Han stirrade hoppfullt upp mot hennes fönster som lös.

Han kunde se en silhuett genom de tunna gardinerna men det var inte tillräckligt. Han tog ett steg framåt när någon ställde sig i fönstret. Det var hon. En orolig skugga vaknade upp inom honom. Hon såg bekymrad ut.

Han kunde se det genom hennes kroppsspråk, de hopsjunkna axlarna, de stela rörelserna, munnens spända streck och den tunga blicken som stirrade rakt ut i mörkret, på eller över honom visste han inte.

Med snabba steg gick han därifrån. Han kunde inte bara ignorera den vibrerande mobilen längre.

Han visste att han skulle få mycket skit för att han inte svarat. Hans chef skulle antagligen döda honom rakt över, utan någon plåga eller så skulle han plåga honom först och sen döda honom. Han fick bara hålla tummarna på det första alternativet. Utan att visa någon rädsla som helst steg han in i den stora byggnaden.

Det praktiskt taget kokar inom mig. Jag vill bara slå till något. All ilska irrar runt inom mig, flyter runt med mitt kokande blod och sticker mot mitt skinn. Som om den vill ut, och det vill den.

Förbannat slår jag till vasen som står på byrån. Ett förfärligt krasch skar i öronen.

Jasmyn tar skräckslaget ett steg bakåt med tårarna rinnande nerför kinderna.

”Hur kunde du vara så fucking dum? Du vet att vi måste hålla en låg profil och så går du till närmsta klubb och leker hora.” spottar jag med mina ilskna ögon stirrandes på hennes mörka ringar under dem rödspränga ögonen.

”Du behöver inte skrika!” skriker hon tillbaks med en sprucken röst, vänder på klacken och springer upp för trapporna men stannar plötsligt tvärt.

”Och du kallar mig hora? Din egen syster. Om någon är en hora i detta huset så är det du, en jävla äcklig manshora!” Chockad stirrar jag efter henne när hon ännu en gång vänder sig om och springer upp för trapporna tills hon är borta ur mitt synfält. .Jag orkar inte med henne mer. Att hon utan mitt tillstånd gått ut med såna så kallade vänner som visar sig vara falska. Hur kunde hon lite på dom när hon bara känt dem i en dag? Jag skakar vansinnigt bort tankarna. Desto mer jag tänker på hennes handlingar desto rödare blir min syn av all ilska som bubblar inom mig.

”Justin, du överreagerar nog liite för mycket!” Jag snurrar runt och ser Dreak stå lutat mot dörrkanten som leder till sällskapsrummet. Hans vassa, blåa ögon borrar sig in i mina och ger signaler på att jag ska lugna ner mig. Jag fnyser och vänder mig om. Med en smäll stänger jag igen dörren bakom mig, tar upp luvan och gräver ner händerna i jeansfickorna.

Av flera tusen andeledningar hoppade vi över skolan idag och en av dem tusen anledningarna var för att Jasmyn inte kom hem förens nu, klockan sex på eftermiddagen.

Jag riktar mina steg mot parken vi var på igår. Min blick glider rumt i parken efter kanske någon människa men ser inte en enda mänsklig varelse. Är det alltid såhär övergivet? Denna stad är jätte stor men ändå ser man nästan inga människor på gatorna, i alla fall i detta område.

Alla husen är vita och stora med höga grindar korsande runt husen så jag antar att bara dem rika har råd med att bo här. Jag stannar till i mina steg när jag ser en gestalt sitta lutat mot ena grinden.

När jag kommer närmre ser jag att det är ingen mindre än Penny. Tjejen som är rena pain int the ass men ändå styr jag mina steg mot henne. Medan röken sipprar ut mellan hennes läppar kollar hon upp på mig som ett fårgeten.

”Och vad vill du då?” suckar hon bittert. Utan att svara sätter jag mig ner jämte henne.

Hon vänder bort blicken medan hon drar in ännu ett bloss. Hennes ögon såg en aning glansiga ut medan hennes rörelser var stela.

”Har det hänt något?” frågar jag ytan att släppa blicken från henne.

”Det har inte du med att göra.” fräser hon. Hennes hårda blick mjuknar en aning och övergår till sorgliga.

I vanliga fall hade jag bara skakat på axlarna och inte brytt mig men nu kunde jag inte undgå att känna lite samvete och skuld. Varför jag känner så vet jag inte.

”Är det kärleksproblem?” gissar jag. Penny är en tjej med det perfekta utseendet och med dem hungriga blickarna hon får av killarna och dem nästan avundsjuka blickarna av tjejerna antar jag att hon är en av dem mer populära i skolan. Och alla populära har ju en en pojkvän, så som prinsessor har en prins.

”Vafan, nej!”

”Familjeproblem?” Bingo. Hon sänker sin blick och rycker på axlarna.

”Nå.. ska du inte öppna upp dig?” frågar jag efter en lång tystnad med ett flin gömd i mina ord. Med höjda ögonbryn kollar hon på mig.

”Är du en jävla psykolog eller vadå?” fräser hon.

”Kanske jag är!” Rycker jag på axlarna. Hon suckar högt och fimpar det lilla som är kvar av cigaretten.

”Det är ingenting! Okej?” tjuter hon och slår ut med armarna.

”Varför ser du så nedstämd ut då?” ifrågasätter jag.

”Jag är inte nedstämd. Bara irriterad på min mamma.” Jag slickar mig om läpparna när jag inte vet vad jag ska säga. Jag brukar liksom inte sitta och prata om folks problem och varför jag bryr mig just nu vet jag inte. Det är mycket jag inte vet nu för tiden. Hon såg bara så ensam ut.

”Hon ska alltid kommentera något negativt vad jag än gör och inte nog med det! Nej nej. Nu har hon plötsligt fått för sig att jag är deprimerad och måste ta tag i mitt liv.” Hon tar ett djupt andetag när hon pratat på i ett enda andetag, så snabbt att jag själv nästan inte hann med.

”Är du det då?” frågar jag försiktigt. Oförstående kollar hon upp på mig.

”Ja, är du deprimerad?” Hon vänder bort blicken och börjar pilla med sina naglar.

”Nej!” viskar hon plötsligt.

”Jag är bara så trött på alla!” fortsätter hon. Helt ärligt är jag förvånad. Hon verkade vara en sån bortskämd unge som har livet alla tjejer bara drömmer om men jag antar att jag hade fel. Jag biter mig tveksamt i läppen.

Är det nu jag ska ge henne en kram? Eller berätta att jag finns här?

Jag har för mig att dem gjorde sånt på filmerna Jasmyn tvingat mig att kolla på.

Tillslut flyttar jag ett steg närmre henne och lägger ena armen om hennes midja innan jag drar henne närmre mig, utan att säga något. På hennes stela kroppsspråk tar jag det som att hon är obekväm i den sitsen så jag kramar åt lite extra. Tveksamt lägger hon sitt huvud på min axel.

”Ska vi åka?” frågar jag nästan likt en viskning.

”Vi går ingenstans förens du ätit något!” och självklart var det Justin som öppnade sin stora käft.

”Jag är inte hungrig!” Lägger jag armarna i kors. Frågande höjer han på ögonbrynen.

”Hörde du inte vad jag sa?” säger han sammanbitet.

”Hörde inte DU vad jag sa?” fräser jag tillbaks. Han ska alltid bestämma och styra. Jag är så trött på det, jag är så trött på honom.

”Ska jag behöva upprepa mig?” Jag morrar och stampar likt en femåring med ena foten innan jag surt tar ett äpple ur den orörda fruktskålen. Äcklat tar jag en tugga av det äckliga äpplet. Äpple är en av dem äckligaste sakerna som finns men jag äter hellre det än att höra Justin´s irriterade röst.

”Nöjd?” utan att vänta på ett svar vänder jag på klacken och går ut till bilen som jag surt hoppar in i, ätandes på det torra äpplet.

Med blickarna på oss går vi genom den långa korridoren. Chris snabbar plötsligt på sina steg innan han går mot en blondin. Om hon hetter Candcie eller Bendcie kommer jag inte ihåg.

Jag känner hur Justin stelnar till vid min sida. Jag kollar upp på honom och ser att han har blicken på brunetten jag inte kommer ihåg namnet på. När tjejen möter Justin´s blick stelnar även hon till.

Hon börjar nervöst tugga på sin underläpp medan hon kollar runt.

”Hej jag är Bendcie, du måste vara Jasmyn?” Förvånat nickar jag ock skakar hennes hand.

”Trevligt att träffas.” ler hon när hon släppt min hand.

”Detsamma!” mumlar jag tillbaks och pressar fram ett leende.

”Jag är Taylor.” Jag hälsar även på honom med ett leende. Min blick hamnar på brunetten som nu satt armarna i kors och bet på sin ena nagel. Hon blänger surt på Bendcie när hon puttar till henne och gör en gest mot mig. Brunetten inspekterar mig nerifrån och upp, tar ett tvekande steg och sträcker ut handen som jag försiktigt tar tag i.

”Och jag är Penny!” ler hon och skakar min hand.

”Jasmyn!” Därefter står alla bara tysta tills Justin bestämmer sig för att bryta tystnaden.

”Ja då går jag!” Med dem orden sagt börjar han gå det motsatta hållet vi kom ifrån.

Jag märker hur Penny besviket kollar efter honom. Som om hon ville att han skulle kramat om henne och sagt hur trevligt det var att träffa henne. Men Justin är inte en sån om hon redan inte märkt det.

Han vet knappt vad ordet tack betyder.

Jag vill höra allas åsikter så kan ni snälla ta två minuter ur eran liv och slänga iväg en kommentar?