BizzleStory

”Vill du testa mig?” Mitt grepp om hans tröja hårdnar när jag inte får ett svar. Ilsket puttar jag bak honom och får en smärtsam stön som bekräftelse att han landat hårt.

”Om jag ser dig, jag menar er” Jag viftar med pistolen mellan dem.

”Om ni ger henne en enda blick, eller nej vänta. Om jag någon gång ser er kommer ni få känna på riktig smärta och detta är ingenting jämfört med smärtan jag snackar om.” Jag trycker på avskys knappen och träffar den liggande mannens ben. Ett smärtsamt högt,mörkt och smärtsamt skrik ekar genom nattens mörker.

Utan att ge honom en enda blick vänder jag mig om och drar upp luvan. Ingen får röra henne, ingen får skada henne och ingen får såra henne. I alla fall inte så länge hon är min..

Kära dagbok, allt har återgått till det vanliga. Allt som hänt den senaste veckan är som bortglömd. Där hemma har allt gått till det normala eller ja.. så normalt det kan bli. Mamma är aldrig hemma och när hon väl är det utbyter vi endast några få ord, precis som om vi vore främlingar för varandra. Jag har flera gånger velat ta upp ämnet om pappa men har aldrig vågat. Jag kan inte låta bli att ställa frågan varför han lämnade oss för mig själv. Hur blev mamma gravid med Matt? Pappa bodde ens inte med oss då? Har dem träffats i smyg? Eller så har hon kanske legat med någon annan och ljugit för oss? Fuck it. Hon skulle aldrig sjunka så lågt.” Fundersamt kollar jag upp och lossar på greppet om pennan i handen. Det känns skönt att kunna skriva av sig. Boken tar emot alla mina ord och tankar utan att ifrågasätta något. Min blick fastnar på den vita koppen som innehöll en sockersöt tee. Värmen lämnade efter sig en tunn ånga som formades till små figurer innan den helt och hållet blev osynlig. Med ena handen för jag muggen försiktigt mot munnen. Precis som jag trott sprids en sockersöt smak i munnen på mig. Med blicken inspekterar jag dem nedklottrade figurerna innan den börjar läsa den slarviga handstilen. Man kan säga att hela mitt liv står i denna boken. Alla mina frågor, tankar, känslor, mitt liv, allt.

Även om jag försöker, låtsas och säger att jag kommit över den kvällen så känner jag en stor klump i magen varje gång jag tänker på händelsen och den där mannen. Han ser så bekant ut på något sätt men ändå är jag säker på att jag aldrig sätt honom. Denna värld är så liten men ändå så stor. Mänskligheten borde behandlas lika. Vi människor borde behandla varandra lika. I varje hörn gömmer det sig en mörker, fara, ondska och alltid är det samma orsak. Hämnd, makt och pengar. Eller så är det för att man haft en svår uppväxt? Det sägs att man blir så som man behandlas.

Ett barn som hånas lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk lär sig att hämnd.

Ett barn so..

”Men tjena Penny!” Förvånat kollar jag upp och möter ett par knall gröna ögon. Snabbt slår jag igen boken. ”Hej.” bakom honom kan jag se två andra killar. Jag kollar återigen på Lucke som nu log snett mot mig. Hans mörka hår var prydligt uppkammat, som vanligt.

”Vill du ha sällskap? Det ser ganska ensamt ut.” innan jag hunnit fundera över vad han nyss sagt sätter han sig ner och lika så gör de andra två.

”Vad gör du?” Nervöst trummar jag på den svarta boken i mitt knä.

”Inget speciellt, bara tänker lite” Jag ler ett försiktigt leende och blickar mellan alla tre. Vart är den självsäkra Penny? Jag rättar till ryggen och sätter benen i kors.

”Så vad gör ni här då?” jag kollar mig runt i det lilla cafét. Dem enda som brukar komma hit är antingen jag eller gamlingar. Men jag tycker om det, jag tycker om när det är tyst och lugn musik spelas upp. ”Jag skulle bara ge en sak till min faster” frågande höjer jag på mitt ena ögonbryn.

”Hon jobbar här” fortsätter han med ett flin. Genast klarnar det upp i huvudet på mig.

”Jaha..” skrattar jag generat. En stel tystnad lägger sig över oss.

”Vad läser du?” förvirrat kollag jag på den okända killen med blont hår.

”Jag läser inte, jag skriver” Greppet om min dagbok hårdnar.

”Vad skriver du då?” Frustrerat kollar jag på alla tre som nyfiket stirrar tillbaks.

”Varför så många frågor?”

”Bara nyfikna” blinkar Lucke med ena ögat. Dem andra två instämmer med ett flin.

”Går ni också på vår skola? Eller?” Först kollar jag på den blonde och sen den mörkhårige. Alla tre såg så perfekta ut där dem satt framför mig men innerst vet jag att ingen är perfekt. Dem har säkert flera brister som dem grävt ner djupt inom sig. För så är det oftast. Dem som verkar ha det perfekt är oftast de som har det svårast där hemma. Hur jag vet det är på grund av att jag själv är en sån människa. Eller så är det bara så för mig? Folk ser mig som den lyckliga tjejen, hon som har allt man kan önska sig. I själva verket har jag så många brister i livet som jag bara vill glömma men det går inte. Man kan inte glömma. Hur mycket man än gräver ner dem finns dom alltid där, vrider och vänder på sig, försöker gräva upp sig.

”Kommer du inte ihåg mig?” Förvånat men ändå förvirrat skakar jag på huvudet åt den mörkhårige.

”Vi gick i samma klass i sexan, kommer du ihåg mig nu?” Jag har inget minne av att jag sätt honom förut. Förtvivlat skakar jag ännu en gång på huvudet. Flinet på hans läppar blir bredare och sänder ut en obehaglig känsla. Jag tror inte att jag vill veta vem denna kille är.

”Det är jag Binn.” namnet känns så bekant. Binn. Jag har hört det namnet förut.

”Hur ska jag kunna veta vem du är? Mer detaljerat tack” Flinet på hans läppar blir äckligt läskigt. Jag ångrar redan nu att jag ens frågade vad dem hette från första början. Något i hans blick får en klump att bildas i magen på mig.

”Som du vill baby. Du skrek mitt namn och bad mig knulla dig hårdare. Du var riktigt vild för att vara din första gång” Mitt ansikte hade vid detta laget bytt färg och hjärtat slog likt en hammare mot mitt bröst. Illamåendet bubblar upp i magen, alla nerver och muskler i kroppen känns plötsligt som bly, jag mår illa. Tårarna bränns bakom ögonlocken men ändå släpper jag inte honom med blicken och kollar storögat på honom innan verkligheten kommer ifatt mig. Snabbt reser jag mig upp, samlar alla mina grejer och trycker ner dom i väskan. Utan att möta någons blick reser jag mig upp och skyndar mig ut ur cafét. Trött lutar jag huvudet mot fönstret när jag efter flera minuter fått tag på en taxi.

Jag var en idiot eller nej. Jag var en dum liten vilse slampa när jag var liten. Jag gick i sexan och blev av med min oskuld. Vem blir det? Och efter det gick jag och horade runt. Jag trycker naglarna hårade mot handflatorna för att inte släppa ut tårarna som hotar bakom ögonlocken. Det är så mycket i mitt förflutna som jag vill glömma. Det är så mycket dumt jag gjort som jag ångrar över hela mitt hjärta. ”Vi är framme miss..” Med ett ryck sätter jag mig upp innan jag gräver i väskan efter några sedlar. Utan att räkna ger jag dem till chauffören och stiger ut.

”Hallå?”ropar jag och hör röster, men inget svar. Med en suck släpar jag min fötter efter mig in till det stora vardagsrummet och precis som jag trott låg Matt och Taylor där halvdöda.

Utan att ge ifrån mig ett ljud ramlar jag ihop på den lediga fåtöljen som en säck potatis.

”Vad har du varit hela dagen?” utan att öppna ögonen morrar jag till.

”Det har inte du med att göra”

”Jag sa, vart har du varit?” irriterat slår jag upp mina tunga ögonlock och möter min brors ögon som stint stirrar tillbaks på mig.

”Jag var på en strippklubb. Nöjd?” fyra uppspärrade ögon stirrar på mig som om jag vore dum i huvudet. Trotts mitt dåliga humör biter jag mig i underläppen för att inte börja skratta. Om det är för deras dumhet eller deras fåniga miner får bli ett mysterium.

”Seriöst. Vad tror ni om mig egentligen? Jag var på ett Café.” jag lämnar dem med deras förvånade miner och går upp till mitt rum. Trött slänger jag mig på sängen och blundar i ett försök att somna.

”Du fucking ljög. Du ljög för mig!” skriker jag så högt så att det gör ont i halsen. Men jag bryr mig inte.. Han ljög ännu en gång. Han rör inte en en enda fena, lika uttryckslös som vanligt. Jag morrar mellan mina tänder och putar till honom i full kraft men med mina klena armar rörde han ens inte sig två centimeter.

”Kan du inte ta det lugnt? Jag kunde inte veta att detta skulle hända” väser han och slår ut med armarna. Om detta hade varit en tecknad film hade det sprutat ut rök ur mina öron och mina ögon hade speglats som eld. Han har tur att blickar inte kan döda annars hade han legat flera meter under marken just nu.

”Ska jag ta det lugnt?” hela jag praktiskt taget skakar av ilska och ser praktiskt taget rött.

”Och du visste inte? Är det din ursäkt? Huh?” det hjälper inte speciellt mycket när han himlar med ögonen. Om han hade varit i min situation just nu hade han tagit sönder allt han fick tag på, vänt upp och ner på hela huset med andra ord. Men jag är inte han. Jag är inte störd, jag ska inte sjunka så lågt som honom. ”Jag är ledsen okej? Jag är ledsen att bögen ingick i uppdraget. Men jag är inte ledsen att jag sköt honom” det sista flinar han. Är han seriös? Jag tar tre snabba steg mot honom och slår ett slag, två slag, tre slag, fyra slag mot hans bröst. Inget händer. Han kollar ner på mig med en frågande blick, nästan roande. Jag skriker frustrerat till och lägger händerna för ansiktet. Han är omöjlig.

”Förlåt Jasy men du vet att vi är tvungna att flytta och nu lovar jag att det är sista gången” jag kollar försiktigt upp på honom mellan mina fingrar. Jag vet inte hur många gånger han har sagt den där meningen men hans röst hade återgått till den mjuka. Jag önskar att han talar sanning denna gången. I nästa sekund känner jag hur hans muskulösa armar drar in mig i sin famn. Det är denna sidan av honom som jag älskar. Jag har flera gånger funderat på varför jag inte lämnar honom och gänget. Lämnar all denna skit bakom mig och bara flyr, lämnar mitt liv bakom mig och startar om på nytt. Men han är den ända jag har kvar. Han är trots allt min bror.

Vad tycker ni? Bra? Dåligt? Borde jag skriva på ett annat sätt? Kommentera är ni snälla, kommentera eran åsikter. Och sen ville jag också säga att jag är jättetacksam för er som tagit sin tid och kommenterat. Vartenda liten kommentar betyder guld för mig. <3